JSMtruppen

Mina fina, duktiga tjejer, här kommer världens längta text, men jag tyckte det var på tiden att skriva i den här bloggen och samtidigt tala om för er hur mycket jag saknar er.

Jag kollar in era videos med jämna mellanrum och ser hur sjukt duktiga ni har blivit på den här korta tiden (det känns som att jag slutade för tre år sen och nu ser hur mycket som har hänt). Och de få tillfällena jag befinner mig i Sollentuna och åker förbi Satelliten vänder jag mitt huvud lite extra länge mot det lilla fönstret vid trampetten för att få nån form av känsla av dåtid.

Nu njuter jag av att få träna när jag vill, var jag vill, hur mycket jag vill (om ni nångång tränar på SATS så måste ni köra Afro!). Bussresor tar inte längre över mitt liv och jag räknar inte automatiskt bort fyra dagar till ”nej, jag kan inte för då tränar jag och det tar mig fem timmar fram och tillbaka”. Jag går inte längre hem och känner mig värdelös för att jag inte kan släppa på mina spärrar. Jag riskerar inte att landa på nacken titt som tätt (men har å andra sidan insett att det är skador utanför gymnastiken som jag fortfarande lider mest av). Jag slipper kiss-styrka (och kan därmed välja själv hur mycket lårmuskler jag vill ha). Framförallt innehåller inte mitt liv lika mycket stress och press på mig själv, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte djupt ångrade hur feg jag blev för ett par år sen. Och hur mycket jag tänker på hur duktig man faktiskt hade kunnat bli.

Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte nånstans saknade den där pressen. Det finns något värdefullt i att känna sig urkass och sen överträffa sig själv när man minst anar det, vi människor är ju jävligt konstiga. Och fast jag kanske mår bättre av att inte gå kvar på gymnastik så är det alltid något jag kommer hata mig själv för, att jag slutade. Och det kommer ni också göra, när ni än gör det och för vilken anledning det än är. Jag saknar att känna skillnaden på en dålig och en perfekt volt. Jag saknar att ha ett lag, ett team, vänner som peppar en, att vara en del av något. Jag saknar våra fantastiska tränare som på nåt sätt pånyttfödde oss. Jag saknar ett grymt bakåtvarv på tumbling, en bra överslag-volt på trampett och ibland t.om brutalbänk (Klingan ;)) Jag saknar de stunder man inte tänker och bara kör. Jag saknar att åka iväg på tävling, fast det var flera år sen jag slutade tävla. Jag saknar att inte kunna säga till nya människor jag träffar att jag är gymnast, så det brukar bli något i stil med ”Alltså jag är gymnast, bara det att jag har slutat”. En liten detalj liksom.. Jag saknar att överraska sig själv och kanske mest när man inte gör Gunta besviken. Jag saknar det där lilla extra som behövs för att man tillslut ska fatta den viktigaste delen med en volt. Jag saknar nervositeten och tvångstankarna innan man gör något för första gången, och jag saknar att känna sig bekväm med sin favoritövning. Jag saknar smutsiga omklädningsrum, proffs hårspray, dräkter, trikåer, träningsoveraller, tåskor, tajta frisyrer, vingliga balanser, konkurenter och nya tumblinggolv.

Den 16e januari har jag en enkelbiljett till Sydney där jag stannar på obestämd tid (troligtvis till sommaren), innan det tänker jag hinna komma förbi er och om mitt halvtrasiga bröstben/rygg pallar ska jag iallafall utsätta mig för ett par bakåtvarv, för jag saknar det och er som fan, mina fina, underbara, tålmodiga gymnaster. Och jag tänker aldrig sluta kalla mig gymnast. Tack ännu en gång för att ni alltid har trott på mig fast jag har varit hopplös.

/Elin the Eko