MINA VACKRA SYSTRAR
Jag vet att jag alltid kommer att minnas, hedra och känna glädje inför våra fantastiska minnen tillsammans. Vi, en familj. Alla de glädjeskrik när någon i laget landat en ny volt. Alla de peppande samtalen. Alla orden fulla av kärlek. Alla tävlingar då vi hoppats på att chansen vi väntat så länge på äntligen ska komma. Allt det, kommer jag aldrig att glömma. Oavsett hur mycket vi bråkat, gråtit och skrikit på och över varandra så finns det ingenting som kan ta dessa minnen ifrån mig.
Jag älskar er mer än några andra i hela världen. Ni är min familj och det mest värdefulla jag har. Det är viktigt att ni förstår det om jag står i ledet och skriker på någon, om jag blir ledsen när någon inte kör eller om jag säger åt någon att vara tyst. När jag framstår som den personen som är "the good one" som alla egentligen tycker är jobbig. Jag vill inte vara den människan. Men samtidigt kan jag inte låta bli att vara det. För gymnastiken och vår framgång är min passion, mitt liv, min dröm. Jag tror på oss så himla mycket. Jag vet att vi kan klara det. Jag vill inte att ni ska se mig som någon som bara skäller och gnäller för det är inte den personen jag vill vara. Men när jag gör det, så är det för att jag tror på oss. För att jag vet att vi kan klara det. För att jag vill att alla vi ska klara det och göra det mesta av våra talanger. Jag behöver att ni skriker på mig, skäller på mig, hjälper mig när jag är rädd, ledsen eller förvirrad. Jag behöver det. Jag behöver er för att uppnå min dröm. Vår dröm.
Jag vet att vi kan stå på tävlingsgolvet på Svenska Mästerskapen i maj 2011 och bara skina som de stjärnor vi är. Vara stolta över hur långt vi tagit oss. Vara glada över att äntligen nått vårat mål, och att det efter det finns så mycket mer som väntar, som bara ligger framför våra fötter. Jag vet detta. Jag är helt säker på att det här laget, Sollentunagymnasternas JSM-trupp, kan klara det. Det kommer att krävas mycket, det vet jag också. Men det är värt det. Tänk på alla minnen, skratt och glädjeskrik vi kommer att få skapa. Tänk att vi faktiskt har en chans att förverkliga vår dröm. Det ligger i våra händer. Tänk vad underbart, det är vi som får bestämma om vår dröm går i uppfyllelse. Vad säger ni, ska vi ta vara på det?
Obstacles are the things you see when you take your eyes off your goal,
Frida
Vadå att jag började gråta, fan vad jag saknar att träna. Känns som att jag varit borta och sjuk i typ månader fast det bara är en vecka.
Jag saknar er, och jag håller med dig Frida. I vart ända ord du säger. Jag tror på oss, jag vill göra det. Det ligger så mycket minnen, skratt, gråt, känslor och hopp i allt vi gör. We just can't give up. Jag älskar er
EN kommentar? Tjejer kom igen nu, Frida försöker få er att förstå hur hon känner när hon satsar men inte får lika mycket tillbaka.. Är det ingen som bryr dig eller har ni bara ingen ork att engagera er i det som borde vara det viktigaste?
Jag tror på er!
